Stranden idag var inte barnvänlig. Jag sa till barnen och grannens son som var med till stranden att idag var det förbjudet att bada.
-Vaa??? Får vi inte bada!!
-Nä, det får ni inte.
-Varfördåååååå?
Ja, en nojjig morsa tror (nä, vet) att små kroppar inte har så mycket att sätta upp emot det här.
Men de fick leka på stranden och i Klubbhuset men inte nära vattnet.
Av tidigare erfarenhet så vet jag att grannpojken gärna slänger sig i vågor som ger mig mardrömmar.
-Men jag kan simma, försäkrar han…
-Jo, jag vet, jag vet…
Men om hans öde är att sväljas av havet så ska han inte göra det när jag har ansvaret. Men innerst inne så vet jag att det här barnet har klarat sig själv på egen hand ändå. Ingen är hemma när han kommer hem från skolan på vardagarna och läraren undrar varför han inte går hem. Det är ju ingen hemma ändå så varför ska ha det? Och han har sina skol-uniformsbyxor på sig, på en lördag. Hela han är smutsig. Och smutsig är bara förnamnet, så det var därför jag föreslog stranden.
Men så såg jag vågorna och blev rädd.
Tillslut går jag med på att de får bada fötterna i vågorna som kastar sig upp på stranden. Det kunde ju vem som helst ha räknat ut att det inte skulle ha fungerat. Snart ligger hela grann-pojken raklång i vågskummet och väntar på att sväljas hel. Med hjärtat i halsgropen så ser jag hur han rullar runt, runt och han tycker att det är jättekul. Jag står ut i 5 minuter sedan ropar jag in honom.
Jag klarar inte av det, vi går hem.
Barnen har förvandlats till sand-monster och de har alla sand i hårbotten. Jag funderar på om någon kommer att vara hemma när grann-pojken, som nu är blöt och full av sand, kommer hem. Jag säger åt honom att gå upp på ute-platsen så att jag kan spola av honom. Så jag sprutar ner dem alla tre allt vad jag orkar så att man ser att det gömmer sig barn därunder all sand.
Grannpojken går hem, blöt. Men ren.
Åh, det kniper i hjärtat. Jobbigt med grannpojken. Vågornas kraft skall man inte leka med!
Det gör ont i hjärtat att läsa om grannpojken och att det tycks saknas vuxna som finns där för honom. Det låter som det är en kille som klarar sig bra själv. Mest kanske för att han är så illa tvungen. Usch, det gör ont i mitt mammahjärta.
Du är inte nojig Carola – du är klok. Naturens krafter är inte och leka med.
Ta hand om dig!
Kram Lotta
Som alltid när man läser om/ser barn som måste klara sig själva eller far illa så gör det ont i en och man känner sig maktlös. Tur för honom att du finns där. Vad gör han annars om dagarna? Har svarat på ditt mail nu. Jag hade missat det helt..Kram!
Ja, visst är det synd om killen, han går ju i skolan på dagarna men annars är han släppt våg för vind. Det känns lite taskigt ibland när jag måste skicka hem honom för det verkar som han inte vill gå hem. Ibland sitter han kvar på vår uteplats fast barnen har gått in…
Så hjärtskärande tragiskt!!
Men åååå, säger som de andra: det känns i mamma hjärtat!! 🙁 Lille pojk då! Låter hemskt med vågorna, du är klok som inte lät honom stanna i vattnet!