Vi gick till stranden. Nästan framme så möter vi grannens femåring som bestämmer sig för att följa med. Han frågar varken mig eller sina föräldrar om han får följa med, han går var han vill på ön. Jag försökte övertyga honom om att han skulle vända om och fråga sina föräldrar om han får följa med oss till stranden. Men de är säkert inte hemma iallafall.
Vågorna är enorma och femåringen slänger sig i havet som en erfaren surfarkille. Jag är rädd. Rädd att han ska försvinna i vågornas massor. Rädd för att jag inte kan rädda honom om det skulle behövas. Rädd för att vara ansvarig för en femårings liv i ett obarmhärtigt hav. Han är oberörd. Gång på gång tumlar han omkring i det vita skummet, kastas omkring, tar ett andetag och rullar vidare i vattnets karusell i över en timme. Ibland ser jag ett huvud, ibland ser jag ingenting. Tillslut låter han en våg kasta in honom mot stranden och jag säger åt honom att han måste följa med hem.
Han går hem, barfota och med fickorna fulla med hav. Det är en helt vanlig dag för en femåring på Bahamas.
Jag tror att han har gjort det där förut.
Jag förstår att du var rädd! Även om det är en vanesak, både havet och för mig även trafiken här, så är man chanslös om ödet vill.