Idag skulle min morfar ha blivit 89 år om han hade levt. Han älskade att dikta, åka skidor, fiska och att vara ute i friska luften. Han var en riktig skojare och gillade att skratta. Han hade ett speciellt skratt då han retades. Så retsamt att man var tvungen att skratta med. Och så kunde han göra världens fulaste grimaser. Han var omöjlig att slå i luffarschack och bordtennis. En riktig tävlingsmänniska som aldrig verkade förlora. Han gjorde ett par tofflor av en gammal heltäckningsmatta och han svarvade smörknivar på löpande band. Han hittade låtsas-loppor i håret på en som han lade på bordet och klämde ihjäl med ett pip. Han kastade upp gäspningar över huvudet som sedan magiskt dalade ner. Han tog en i handen och “sprang” med sina fingrar över armen som sedan slutade i kittel på magen.
Vi har tidigare byggt en snögubbe på gården, Enzo och jag, så den får symbolisera saknaden av världens bästa morfar.
Här kommer två dikter som morfar Rune har skrivit: (Hans diktsamling finns utgiven på vulkan.se och heter “Rumpmasens dikter”)
Som ett flammande norrsken
en kall vinternatt,
åt jordelivet jag nu sagt gonatt
Långt bortom tankens förmåga,
det brinner för evigt en låga
Där möts vi åter,
där är glädje, ingen som gråter.
Åh, här i Guds himmelska boning,
får alla försoning.
Längtan
Var finns du sol
i vinterland
då våren
är så fjärran
Då skodon knarra
i vintermörker
och kölden biter
i mit skinn
Där yrsnön sopat
undan alla spår
och vinden tjuter
i var knut
Var finns du sol
i vinterland
min längtan
går till våren
