Vi är bortskämda med ett omgivande lugn där vi bor. På nätterna har vi öppna fönster och det enda man hör är vind och vatten och regn som smattrar ibland. En mycket värdefull miljö för oss. Det är därför jag tycker att vinter, vår och höst är bäst här. På sommaren kommer myggen och den tryckande hettan.
Men denna vecka har vi begett oss till en större ö, Grand Bahama. En massa trafik och buller är vardag här. Vi tog båten och det blev lillens första båttur. Han skötte sig optimalt och sa inte ett pip. Förutom att han började sjunga för alla i minibussen som tog oss ifrån båthamnen. Jag vet inte vad det var för sång, men den gick så här:
AAAAAaaaaaaaaaaAAAAAAAAAAAhhhhh ggggaaaaaaaAAAAAAAAAAAAAA a a a a aaaAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAA!!!
Ja ni fattar. Mario och jag tyckte att sången var ganska fin och orginell, och undrade vad den kallades, men jag vet inte om alla i bussen var så imponerade. På vägen såg vi många typiska små Bahamanska hus och jag hade gärna velat hoppa ut och ta en massa foton, dessa hus är verkligen vackra och fula på samma gång. De är väldigt färgglada men ofta ganska slitna eftersom det kommer en orkan då och då som gör att huset åldras bra många år på ett par dagar, sedan kanske husinnehavaren väntar med att måla om och reparera. Det kanske ändå kommer nya vindar snart och då är ju jobbet ogjort igen.
Hoppas att jag kan stanna på vägen tillbaka, jag lovar att göra mitt bästa för att få med någon bild på dessa hus.
Vad gör vi på Grand Bahama då? Jo, vi hälsar på släkt och vänner till Mario, som ville träffa Enzo. Det var även här som Mario och jag träffades för 7 år sedan, när jag jobbade på en dykskola. Vi träffades av en slump när jag skulle gå hem till en arbetskamrat och få en disksvamp. Jag ville inte gå till affären och köpa en eftersom det var ca 1 timmes gångväg. När jag kom till min arbetskamrat så hade han just träffat Mario och de hade blivit vänner. Det var inte kärlek vid första ögonkastet! Ha ha ha men det är en annan historia.
