Regn hos balle Kalle kobra

Nu får vi skynda oss ut när det är så härligt väder, sa jag till barnen i morse.

Det var tjocka, härliga moln på himlen och 27 grader svalt. Nästan kyligt. En molnig himmel utan regn visar sig inte ofta hos oss, det är mest en massa sol, så det är bäst att passa på. Man slipper svettas, slipper smeta på solkräm på slingriga barn som hatar solkräm, slipper leta reda på hattar och solglasögon. Det är bara att gå ut.

Trodde jag. Jag hade glömt att det är en omöjlighet att bara gå ut när man har två småbarn. Först ska det springas iväg och bajsas och hoppas ifrån möbler och slå sig och ta av sig kläder och slarva bort skorna och bli vrålhungrig och kivas och bajsas igen. Vi skulle öppna dörren efter en halvtimma men då var det försent. Det ösregnade. På med regnkläder som de aldrig har använt. Sonen hade en ny jacka som prislappen satt kvar på och minstingen hade aldrig, i sitt ett och ett halv-åriga liv, haft ett par regnbyxor på sig. Hon blev eld och lågor och tyckte att det här var något av det tuffaste som fanns.

Vi gick till bryggan i ösregnet för att lämna av en stor kasse barnkläder på en båt som skulle till en annan ö där en gravid vän gärna ville ha barnkläder. I ösregn lastade jag på kassar med kläder på båten medan dottern satt i vagnen och beundrade sina regnbyxor. Sonen kastade sten i vattnet medan han berättade att det minsann fanns både hajar och drakar i vattnet. På hemvägen gjorde sonen magplask med sin nya jacka i en stor lerpöl. Själv kände jag mig ganska normal där jag gick och nynnade:

“Känner du lille balle Kalle Kobra
lång som en sladd med sin gulle, gulle gadd…”