Gårdagens resa till Washington DC gick som på räls. Det var barnfamiljer överallt och det var konstigt att stå där ensam och bara se på alla andra föräldrar som kånkade och bar och tröstade och försökte tämja lejon-lika beteenden hos treåringar. En familj försökte förhindra att deras treåring sprang iväg samtidigt som de skulle gå på flygplanet. Deras ettåring sparkade och skrek. Jag erbjöd att hjälpa dem att bära barnstolen till flygstolen och det förvånar mig att endel flygplatspersonal inte har koll på hur man reser med barn. När familjen hade lyckats att samla ihop barnen och alla tillbehör och jag stod där med deras barnstol och redo att gå på planet, så stannade de oss och började fråga ut oss och om den där stora barnstolen verkligen skulle inte skulle checkas in istället och bla bla bla. Jag kände mammans frustration och efter lite diskussion fick de iallafall gå på med mig och barnstolen i släptåg.
Det är svårt nog att resa med småbarn ändå, och ofta omöjligt att hitta någon information om vilken slags barnstol som är godkänd så okunnigheten hos personal sätter bara ytterligare käppar i hjulet.
Situationen påminner mig om mardrömsresan med min son när han var nyfödd.
Nu har jag sovit en natt i ett lugnt bostadsområde i utkanten av Washington.
Jag blir snart hämtad och då blir det shopping.
