Jag är en tjuv, en brottsling och en svikare. Hur kunde jag som mamma överhuvudtaget tro att en macka som inte ville ätas av en tre-åring absolut inte fick smakas på av en mamma?
Hans macka låg där på bordet, så inbjudande och läcker. Mackan låg där så skimrande och nästan viskade:
-Kom, kom! Tugga i mej, bara lite! God, god ost och irlänskt smör, mmmmmm kom, kom tugga i mej! Smaka, gör det nu!
Istället för att äta låg sonen med fötterna på stolen och kroppen under stolen och huvudet i någon konstig ställning medan han ropade:
-Mamma, jag är mätt! Jag vill inte ha mer mat, jag är mätt, jag är mätt, jag är mätt!
Orden gjorde att alla hämningar släppte i mej och jag gjorde det. Likt en gam som väntar på as så tog jag en tugga av hans macka!
Sekunden då mina tänder så ljuvligt sjönk ner i en perfekt halvmåne i de läckra kolhydraterna så bröt helvetet lös.
-Mamma, du får inte… neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!
Det var som om himlen ramlade ner och solen aldrig mer skulle stiga upp. Allt var föstört. Gudarna gormade och hela havet stormade.
Sonen led i åsynen av en mammas tugg-märke på sin macka som han inte ville ha.
Vad tänkte jag med egentligen? Man skulle kunna tro att jag var född igår.
Pingback: Den magiska kraften | Bahamasblogg