Mina växter har planterats i lerkrukor tills nu.
Jag har en viss kärlek till lerkrukor eftersom min mamma hade en massa växter i lerkrukor och jag har för mig att växterna mådde ganska bra i lerkrukor. Jag känner mig lite “som hemma” när jag har lerkrukor. Och dessutom har jag resonerat så att lera är naturmaterial och om jag var växt så skulle jag hellre stoppa ner mig i torkad lera än i plast. Jag har också föreställt mig att lerkrukorna är hantverk! Trots att de antagligen är gjorda på industriell väg så ser jag framför mig hur en liten knubbig gumma med scharlott om håret har stått och drejat mina krukor i en liten stuga på landet!
När jag skulle handla krukor köpte jag de av lera som fanns och frågade om de skulle få in fler.
-Jo, sa killen, det får vi nog men de flesta köper ju plastkrukor eftersom lerkrukorna bara går sönder.
-Himla dumt folk, tänkte jag. Det beror väl på att folk inte är aktsamma om dem då?
Hå, hååå, ja, ja…., Nu fattar jag! Tre månader senare inser jag att det var jag som var korkad och inte fattade att de BLÅSER OMKULL. Detta är Bahamas! Blåst, blåst och åter blåst. Det spelar ingen roll hur skyddat man tror att krukorna ställs. (Ja det skulle var inomhus i så fall) De blåser omkull! Killen i affären hade rätt. De går sönder.
Det är väldigt synd, och jag gillar inte att säga det, men det får bli plastkrukor hädan efter. Gumman på landet får dreja krukor till någon annan.
