Sonen är så omtänksam och ser efter sin lillasyster:
-Här får man absolut inte klättra, Leah! Det är jätte-farligt och man kan ramla och slå sig, förstår du, så det blööör ifrån armarna och benen och huvudet. Det är jätte-farligt. Gå ner sa jag! Gå genast ner!
Lillasyster är naturligtvis inte rädd för att slå sig och få blod på armarna och benen och huvudet. Hon tänker säkert: “Vaddå det är ju en helt vanlig dag!”
Allt på stranden är som vanligt med andra ord. Vågorna, sanden, klipporna, krabborna och ungarna.
Förutom att jag, som vanligt, var rädd för att barnen skulle ramla och skrapa upp blod på alla kroppsdelar så lyckades jag titta ner i sanden ett par gånger och hittade en blå seaglass. Tjohooo!
sv:
Tack för en väldigt fin blogg! Den höll mig syselsatt hela natten igår när jag väntade på nya gäster. Tror jag läste dina “första” 62 sidor 😉
tack för tipsen! Ska ut och leta så fort jag får tillfälle. Har en låång strand med varierande sand/småsten/stenigt och rellativt mycket vågor emellan åt. Snart kommer höststormarna också så då kanske lite vackra glasbitar kastas upp? Kommer absolut uppdatera om de. Satt halva dagen idag och googlade fina bilder och sea glass forum. Hade ingen aning om att de var så stort!
Tack snälla. Men oj, de första 62 sidorna. Vad sjutton kan jag ha skrivit där tro? hahaha det är ju ett bra tag sedan nu! Kul att det höll dig vaken i väntan på gästerna.
Jag har också googlat lite bilder på seaglass och det finns väldigt många fina bilder. Jag har också tagit några bilder men sedan så blev det en liten snorkel-olycka med min kamera så de fina makrobilderna får vänta tills jag kan köpa en ny kamera.
Ha det bra så länge.