Jag har cyklat till ingenstans

En barfota man gick förbi vårt hus när jag satt och grävde i rabatten. Han började prata om fantastiska stränder på södra delen av ön. Han berättade om hur vackert det var i lågvatten och att grindarna till området nu var öppna eftersom vakterna inte har fått betalt och därför inte kommer till jobbet.

Detta område på ön är normalt avstängt för folk som inte bor där. Vakterna öppnar grindarna för de som bor där eller ska hälsa på någon. Töntigt, tycker jag eftersom vi inte direkt har någon brottslighet på ön och jag har inte riktigt förstått vad syftet med avstängningen är. Området är alltså inget bostadsområde i svensk bemärkelse, utan marken ägs av ett företag som säljer tomter där. Där finns skog och stränder och utspridda tomter och hus lite här och var.

Barfota-mannen tyckte att jag skulle cykla dit någon gång nu när grindarna är öppna! Bäst att passa på.

Sagt och gjort. Upptäcksfärd, tjohoo! Maken hade en ledig dag och tog hand om barnen, så det var bara att börja upptäcka.

Nog för att jag visste att ön var lång, men inte att den skulle vara så lång. Jag cyklade och svettades och cyklade lite till och vägarna blev dammigare och krokigare och jag tänkte att någon gång måste jag ju komma fram till den där stranden. Jag hittade några utsiktstorn som jag klättrade upp i.

Låt oss säga att det var en liten bit kvar till öns ände!

Jag cyklade vidare fast beslutsam om att hitta stranden som barfotamannen hade berättat om. Skyltningen var inte uppmuntrande direkt.

Eller sitter skylten där för att förhindra att folk ska hitta det förlorade paradiset? Jag fortsatte ändå och slog mig igenom bushen på ett ställe och kom ner till havet. Där fanns en fjuttig strand och jag såg att det fanns en strand mycket längre bort längs kusten. Men jag hade fått nog. Inte vet jag varför jag ska dra ut och leta efter någon fantastisk mystisk strand när vi har det här på några minuters gångavstång.

Gräset är inte grönare på andra sidan.