Hon i rosa pyjamas-byxor

Jag såg en kvinna i min egen ålder gå förbi vårt hus för ett par dagar sedan. Det var mitt på dagen och hon hade på sig pyjamasbyxor med rosa hundar på. Hon rastade en dobberman. Jag brukar inte reagera på folks klädsel men de där byxorna var förskräckligt fula. Näst intill det fulaste jag har sett! Det var ett sådant plagg som var så fult att blicken limmar sig fast i det och man måste ha något slags verktyg för att kunna slita bort blicken igen. Nu är det kanske inget fel att gå ut i pyjamasbyxor, om man nu vill det, alla har rätt att klä sig hur de vill.

Idag såg jag henne igen. Hon var på väg mot affären. Samma rosa, vidunderliga pyjamasbyxor med en förskräcklig matchning av en tjock fleece jacka i svart och vit rutigt mönster. Fleece-jackan såg ut att vara i storlek XXL och själv var hon i storlek XS. Hon hade händerna i fickorna och en hållning som skulle få vem som helst att räta på ryggen. Hon hade badtofflor på fötterna (vilket i våra trakter är helt acceptabelt) Det där tog priset. Jag fick bita mig hårt i läppen för att inte brista ut i skratt när våra vägar möttes. Hennes steg kändes oändligt långsamma och allt jag kunde tänka på var att snart har hon gått förbi och då kan jag släppa läppen med tänderna. Jag höll på att få ett skratt-anfall.

Sedan springer samvetet ifatt mig. Stackarn, tänker jag. Hon kanske inte har något annat att sätta på sig? Kanske.

Hon bor i ett stort rosa hus, har en svart dobberman och har bevisligen ett par mycket sköna (men fasansfulla) pyjamasbyxor.