bakom ett svart plexiglas

Idag gick jag ombord på färjan till Abaco med en stor säck tålmodighet i släptåg. Jag visste att dagen skulle bli lång och att jag säkert skulle svära många svordomar bakom en trevlig fasad för att få igenom den formella ansökan jag tidigare har berättat om.

Den omöjliga kvinnan bakom disken hade sagt åt mig att komma tillbaka torsdag kl 9. Den omöjliga kvinnan var just omöjlig därför att hon vägrar erkänna att mitt svenska personbevis utfärdas av skattemyndigheten i vårt land. Så lyder inte reglerna på Bahamas och hon har envisats med att be mig komma tillbaka med ett personbevis som ser ut som ett Bahamanskt personbevis, fast ifrån Sverige. En omöjlighet förstås. Jag hade också ett brev ifrån Svenska Ambassaden som intygade att personbevis faktiskt utfärdas av skattemyndigheten i landet Sverige.

Det är ungefär så långt jag har kommit på tre besök till samma omöjliga kvinna. Nu förstår du kanske varför jag tycker att hon är omöjlig?

Nu var det torsdag kl 9 och jag väntade tålmodigt på samma kontor där jag har varit tidigare. Jag var i tid och hade proper klädsel den här gången och inga shorts. Jag hittade ingen turkos ögonskugga men jag tog på mig en turkos tröja i hopp om att det skulle hjälpa.

Jag möttes av en annan kvinna på kontoret som sa att alla andra hade gått på kyrkans påsk-fest! De hade gått på fest och där stod jag med mina ogiltiga papper och min säck med tålmodighet som redan var halvfull fast dagen knappt hade börjat.

-Ok när kommer de tillbaka?
-Kanske till lunch, blev svaret.

Jag hade tagit den tidiga båten över havet i onödan och ställt in mitt Yoga-pass idag till ingen nytta. Jag höll tyst. Man lär av sina misstag.

Bor man på Bahamas och vill få något gjort i byråkratiska vägar så måste man lära sig att se glad ut och inte säga emot och ifrågasätta. Framförallt om man är vit. Hade jag varit svart hade jag antagligen fått hjälp för länge sedan. Skulle jag börja säga emot och kräva saker så kan jag glömma att överhuvudtaget få mina papper inlämnade och godkända. Gillar de en inte så är det kört. Då hamnar ansökan i papperskorgen.

Jag besökte några vänner i staden och gjorde lite andra små ärenden i ett par timmar och gick till kontoret igen för att kolla om kyrko-festen hade tagit slut. Det hade den förstås inte.

När kl var 12 bestämde jag mig för att vänta på kontoret för att vara säker på att ingen annan skulle smita före om de kom tillbaka. Under en och en halv timma såg jag cirka 20 personer som kom och gick. Kl 13.30 kom all kontorspersonal tillbaka ifrån festen och stojade och skrattade när de öppnade dörren. Det verkade som det hade varit en trevlig fest! Då var vi 4 tappra som satt och väntade. Den omöjliga kvinnan tog mina papper och gick iväg, säkert sur för att hon var tillbaka på sitt jobb under arbetstid. Hon kom tillbaka och tog några andras papper och sa åt mig att vänta.

-Gå ut till luckan, sa hon efter 20 minuter.

Vid luckan får man prata genom en liten, liten glugg i ett stort plexiglas som är svart så att man inte kan se in. Vad de gör och säger bakom plexiglaset är en omöjlighet att veta eftersom personalen bakom plexiglaset aldrig pratar genom gluggen. Man får alternera mellan att sätta ett öra mot gluggen och att försöka titta med ett öga på personen som mumlar något där bakom.

Efter mycket dividerande (igen) om huruvida mitt personbevis var oäkta eller i själva verket oäkta och ogiltigt så gav hon med sig och sa åt mig att ge henne alla papprena. Vid det laget hade hon slarvat bort två av mina papper, så jag fick springa över till en kopieringsservice 5 minuters språngmarsh bort, och kopiera nya papper. Men deras kopiator var trasig så jag fick leta reda på en annan affär som kunde kopiera mina bortslarvade papper. När jag kom tillbaka så var det kö igen och omöjliga kärringen sa åt mig att vänta på min tur längst bak i kön. Väl framme vid hålet i plexiglaset igen så överlämmnade jag bunten med papper och passfoton. Allt skulle nu skickas till huvudstaden för att de skulle ta ställning till om mitt personbevis verkligen var ett personbevis eller om jag försökte lura dem.

Då frågar surkärringen mig var jag har passfotona. De låg överst på bunten med papper som jag just överlämnade. Nu är de borta inne i plexiglas-rummet men omöjliga kvinnan säger att hon aldrig fick några foton. Jag står på mig och säger åt henne att titta på golvet. Naturligtvis låg de på golvet eftersom den omöjliga kvinnan hade tappat dem där. Utan ursäkt så ger hon mig alla papper och skickar mig till en annan plexiglasglugg bakom en låst dörr för att jag måste betala min ansökan som kanske i bästa fall blir godkänd.

Jag betalar min ansökan och går tillbaka med kvittot och hela ansökan till omöjliga kvinnan i gluggen. Jag tackar så mycket för all trevlig hjälp, ler ett fantastiskt påklistrat leende och går ut i triumf. Att den omöjliga kvinnan hade kunnat göra den här proceduren på något av mina tidigare besök är oviktigt. Att hon gick på fest med resten av personalen under arbetstid är ytterst oviktigt. Att min säck med tålmodighet är tom och slängd i soporna är också oviktigt. Det som är viktigt är att ansökan nu äntligen ligger och väntar på post till huvudstaden i en rosa mapp bakom ett svart plexiglas med liten pratglugg.