Varför lämnar man kameran hemma?

När man tror att kameran behövs som minst, det är då den behövs som mest.

Maken och jag har varit på en fantastisk fest! Där fanns långa rader av mat ifrån världens alla hörn och vi åt maten på trekantigt porslin tillsammans med 300 gäster vilka just hade avslutat en stor golfturnering på ön. Ett inhyrt band uppträdde på en scen som omgavs av noga placerade ljusslingor och utsmyckningar. Bandet, vars sångare hade blått pipskägg och hög trollkarlshatt, spelade Usher, Justin Timberlake, Rolling Stones, Simon & Garfunkel, Bob Dylan mfl. Baren låg på pålar i vattnet granne med lyxiga båtar som blingade rejält i den stjärnklara kvällen vars himmel också upplystes av ett enormt fyrverkeri. Hela partyt huserades på en öppen innergård i hamnen, och gräset… Gräset var så perfekt att det inte böjde sig när man gick på det. Men den detalj som imponerade på mig mest av allt (ja, förutom alla 15 olika efterrätter då…) var att husfasaderna runt om party-gården var upplysta med lampor som imiterade reflektion av vatten. Det gav en känsla av att vara omgiven av vatten.

Det jag också gärna hade velat ta kort på, var en gubbe som stod i ett stånd och rullade Cubanska Cigarrer åt gäster som ville ha. Hur Cubanska de nu kan bli på Bahamas, vet jag inte, men jag som inte gillar cigarrer, trodde först att han stod och gjorde något slags hantverk! Allt såg mycket hantverksmässigt ut och han såg mest ut som om han hörde hemma på Jokkmokks marknad, men det kanske hade varit lite fel trots allt?

Alla efterrätterna var som en skänk ifrån ovan och jag hade gärna velat smaka på allt men då hade jag rullat hem på min egna kropp. En rullande choklad-mousse utan sin kamera.