Vad letar du efter?

På vår ö så har vi en ganska stor samling (ja vi pratar om kanske 10 personer) människor som konstant letar havsglas. Jag är en av dem. Havsglas är vårt paradis guld och folk försöker att överträffa varandra i hur tidigt man kan vara ute för att få gå hela stranden för sig själv innan någon annan kommer dit och tar allt paradis-guld.

Kommer man tidigt, vi snackar runt 6 eller tidigare, så ser man inga fotspår i sanden. Det är bara tidvattnets tillbakagång som har lämnat sina linjer i sanden och så förhoppningsvis så glimmar det lite här och var i olika färger och då vet man att det kommer att bli en stor påse med havsglas att ta med sig hem och göra vad det nu är man ska göra med det.

Det komiska är om man nu råkar komma samtidigt som någon annan så blir det tysta konfrontationer och märkliga beteenden, allt för att roffa åt sig så mycket som går innan den andra personen hinner före.

Senast jag var och letade en morgon kl 10 vid en strand längre norrut så kom det efter en halvtimma 3 andra kvinnor som också gick och glodde ner i sanden och letade. De tittade ogillande på mig, för jag hade ju hunnit att beta av en stor del av stranden och var redan långt före dem längs stranden. Den ena kvinnan satte raska steg emot mig och mot den delen av stranden som fortfarande var orörd. Själv låtsades jag om som om jag inte såg att hon kom närmare och plockade upp havsglas av bara farten. Kvinnan kom fram till mig och hälsade, och gick raskt vidare och stannade upp 10 meter senare och började där att beta av stranden som låg orörd.

Stöld!!!

Va sjutton tänkte jag och funderade på om jag skulle gå förbi henne igen och börja leta framför henne. Men jag kom fram till att så barnslig vill jag ju inte vara, så jag lät det vara, samtidigt som jag diskret gömde min stora påse med havsglas och snäckor som jag redan hade skördat.

Senare kom kvinnan tillbaka eftersom stranden övergick i klippor och hon stannade och småpratade lite. (Man kan ju göra så när man vet att det inte finns mer havsglas att hitta.)

-Så, letar du efter snäckor, frågade hon.
-Jaa, sa jag och tänkte att jag ljuger ju inte eftersom jag både letar snäckor och havsglas.
-Ja, de är så vackra alla snäckorna, verkligen unika, säger hon.
-Ja, säger jag och håller med om hur unika de är.

Vi står där och pratar om snäckorna och jag känner hur urbota dumt det är. Både hon och jag vet att vi båda är ute efter havsglaset (jag har ju sett hennes påse och hon har väl sett min vid det här laget) men ändå står vi och halv-ljuger om hur vi båda letar snäckor. Ha, ha, ha, och vi försöker övertala varandra om hur bra och vackert det är med snäckor (vilket det också är, men om snäckorna är guld, så är havsglaset diamanter)

Sedan säger hon avslutningsvis att de bara har 3 dagar kvar på sin vistelse här, för denna gången, och med ens så känner jag mig lättad! Hon åker härifrån och alla morgnarnas havsglas ligger kvar till mej, och alla som håller tyst om vad de egentligen letar efter.

Segern är min.