Bilden är tagen på hotel i Frankfurt.
Vi är äntligen framme i Washington. Äntligen! Men det hela var en mardröm att ta sig hit. Det började med två timmars försening innan vi fick boarda på Arlanda. Nåja detta är ju ingen större förvåning, ungefär som det brukar vara. Vi klev på planet glada i hågen, bara för att inse att jag och lillen hade fått en plats längst bak, längst in mot fönstret. Där man varken kan fälla stolsryggen eller ta sig ut smidigt. Inte så smidigt med en 2 månaders baby. Men nåja det är ju inte så långt till Frankfurt. Vi väntade i en och en halv timme till innan vi rörde oss ur fläcken. De sa att det berodde på att 90% av alla plan till och från Frankfurt hade försenats pga dåligt väder. Tre och en halv timme försenade anländer vi i Frankfurt och är inställd på att vi redan missat vårt anslutande plan till Washington som skulle gått en timme tidigare. Frågar Lufthansas personal i Frankfurt och de säger att jag nog hinner, även detta plan var ju försenat.
-Du kan ju gå dit och se om du hinner med, sa han”.
Sagt och gjort, det var bara det att det låg på andra sidan flygplatsen och vi var tvugna att åka ett slags tågfordon dit och gå igenom en säkerhetskontroll där personalen bara satt och glodde på mig när jag kom. (Fan måste vi jobba nu) Jag frågade om jag var på rätt väg och någon svarade slött:
-jaa… men rörde inte ett finger.
Jag sa att jag har bråttom för mitt plan går vilken minut som helst!” De masade sig upp och gjorde det de skulle. Mitt i stressen insåg jag att jag höll på att lämna datorn i lådan. Alla fyra bara glodde på mig och rörde inte ett finger. Av med ryggsäcken igen och ner med datorn, allt medan lillen sitter i bärselen. Gick det raskaste jag kunde med lillen i selen. Långa korridorer med släckta lampor. Är det här verkligen rätt väg? Kom till gaten och där frågade jag om planet hade gått. “Jaa” sa en kvinna som hade utseendet: “jag-har-den-värsta-dagen-mitt-liv-så-stör-mig-för-bövelen-inte” Jag frågade en annan man bakom disken var jag kunde boka om min biljett. Han sa:
-du får gå tillbaka till vår service i ankomsthallen, men det är nog rätt lång kö för nästan alla har missat sina plan idag.
-OK!
Tillbaka hela vägen, åkte det där konstiga fordonet igen, gick alla kringelkrokar och såg på slöfockarna i säkerhetskontrollen.
I ankomsthallen var det minst sagt KAOS. Som killen hade sagt, nästan alla har missat sina plan idag. Värsta kön till ombokningen. Så lång att kösystemet inte räckte till, den slutade vid några rulltrappor. Måste amma lillen också och byta på honom. Letade toaletter. Toaletter, toaletter… Går inte tyskarna på toaletter eller? Hittade dem med det var ju bara pyttesmå toasitsar och ingenstans att byta på små barn direkt. Gick ut och tänkte att jag kan väl hitta ett ställe här nånstans att amma honom. Inga sittplatser! Efter mycket letande hittade jag en sittplats och började amma så diskret som möjligt. Bytte sedan i knät. Tillbaka till kön i hopp om att den hade blivit mindre. Tvärtom, nu var den ännu längre. Ställde mig i kön bara för att inse att den inte rörde sig ur fläcken. En ung kille bakom mig sa att du får nog gå före alla om du frågar, du kan ju inte stå här med bebisen. Nää han har rätt. Frågade personalen som lotsade alla i kön.
-Ursäkta får vi gå före?
Kvinnan gjorde en ogillande grimas och himlade med ögonen.
-Nää, du kan prova den andra kön där borta, det är nog inte lika mycket folk där.
Var gråtfärdig vid detta laget och började bli yr i huvudet. Enzo började verkligen ogilla situationen och det blev svårt att tänka klart. Gick till den andra kön och mötte lyckligtvis en snäll kvinna som insåg att jag behövde komma fram i kön. Hon tog mig åt sidan och jag fick vänta i några minuter innan jag äntligen fick träffa en kvinna som ville boka om min biljett. Hon bokade även ett hotell åt oss.
-Ta bara buss nummer 2, sa hon. Den tar er till hotellet.
Efter ännu en vända med matning och bytning av blöja var vi färdiga för hotellet. Utgången… var sjutton är utgången. Exit skyltarna liksom lös med sin frånvaro, eller var det jag som inte såg ordentligt. Hittade EXIT-skyltar och började föja dem, men de liksom försvann efter ett tag. Vad är detta för ställe? Hallå jag vill ta mig ut? Frustration! Det gick så långt att jag allvarligt började fundera på att lämna av mig allt (inklusive datorn) och bara stoppa pass, pengar och biljett och några blöjor på mig. Det började liksom bli olidligt tungt. Tittar ner på Enzo och vad ser jag? Han håller sin lilla hand i ett krampaktigt tag om väskremmen och han tittar ut på allt folk precis som om han hjälper till att bära. Kan inte låta bli att le. Han håller modet uppe. Min hjälte.
Efter ett antal rulltrappor och gångar senare var vi äntligen ute och irrade efter busstoppet. Kom dit och insåg att vi inte var de enda som skulle med bus nummer 2. En hel grupp med rökande männsikor stod och väntade på en minibus med endast 8 sittplatser som kom med 30 minuters intervaller. Man fick slå sig fram om man ville ha en plats i bussen. Och naturligtvis gick ju inte detta med en bebis i bärsele. Hallå! Kvinna och bebis här, var lite schysta? Nä, det var de stora och starka männen som fick platserna i bussen gång efter gång. Dålig stil. Väntade i 1 timme. När den tredje vändan kom så började jag bli lätt irriterad. Som tur var var det en ung kvinna i 20-års åldern som hade slått sig fram till förarsätet och skrek åt mig:
-GET IN, GET IN!
Tog chansen och lyckades ta oss in där. Tittade ut och såg hur kvinnan hade knuffats bort och fick vänta på nästa buss. Våra blickar möttes och jag mimade tacksamt.
-THANK YOU!
Kom fram till hotellet och återigen, med en bebis är man ju sist in. Sist i en lång kö med alla män framför. Va sjutton, kvinna och väldigt hungrig och trött bebis sist i kön! Chaufören kom in och såg oss och tog oss före de andra. Tack för det. Det var en himla tur för det var bara 45 minuter kvar tills det att matsalen stängde för kvällen. Gick upp på rummet och matade och bytte och gick sedan ner för att roffa åt mig det sista av det som var kvar av middagsbuffen.
Gick och la oss och tackade lillen för att han är världens tåligaste bebis! Tack Enzo för att du höll modet uppe och hjälpte till att bära!
Nästa dag tog vi oss till flygplatsen igen för att få boardingkorten. Tyvärr så gick inte det för att det väldigt otrevlige mannen påstod att min returbiljett måste vara inom 3 månader.
-Ja men jag ska bara stanna i Washington i 5 dagar och sedan resa vidare till Bahamas. När jag reser ut ur landet på avregestreras man ju med sitt fingeravtryck och foto? Så har det ju varit alla gånger tidigare.
-Nej, nej det går inte du måste ha en returbiljett inom 3 månader, och förresten har du uppehållstillstånd på Bahamas?
-Jaa,
-Hur länge då?
-5 år.
– Ta fram det!
Han kan inte mena allvar? Joo tyvärr. Lillen gallskriker. Jag är i Tyskland och vi ska åka till Washington och han vill se mitt uppehållstillstånd på Bahamas? Idiot! Började riva i väskan efter det gamla passet där stämpeln sitter från den Bahamanska immigrationen. Får riva ut hela väskan eftersom det gamla passet inte direkt är första prioritet. Tackar Gud för att jag slutligen hittar det. Han tittar snabbt och säger att jag måste ändå skaffa en ny biljett! Hänvisas till ny kö. Ny biljett och 150 Euro fattigare. Vilket slöseri. De kommer ju inte att kolla iallafall när i kommer fram, har gjort den proceduren 10-tals gånger.
Får tillslut våra boardingkort och beger oss mot gaten, samma gate som igår, genom samma korridorer och på samma dumma fordon.
Kommer fram till gaten och inser att där finns inga toaletter. Måste ju byta på lillen och amma. Går och går och måste gå ner till en annan våning för att hitta toaletterna. Där finns faktiskt ett amningsrum, dock som är ockuperat av en indisk kvinna som sminkar sig. Hon har en ca 5 år gammal son som sitter i vagnen och tittar på mig. Jag väntar, och väntar. Sonen till indiern säger:
-Mamma någon väntar utanför?
-ja ja, svarar mamman!
5 minuter senare:
-Mamma någon väntar utanför!
-ja ja….
Jag väntar i ca 15 minuter och orkar inte vänta mer. Går ut och sätter mig på en stol och ammar och byter på lillen i knät.
Planet avgick i tid.
Framme i Dulles Washington, kände jag lättnaden över att vara framme. Kommer in i ankomsthallen bara för att mötas av en gigantisk massa av folk. De har problem med datorerna säger de i högtalarna och kön står still. Snälla folk i kön säger åt mig att fråga någon som jobbar där om jag kan gå före. Frågar en man som svarar;
-JUST GET IN THE LINE! JUST GET IN THE LINE! What is the problem mam?
Förklarar att det är svårt att vänta så länge med en 2 månaders trött och hungrig bebis.
-There is alot of babies here! Just get in the line like everybody else!
Han är idiot nr femtielva på resan! Insåg att jag får helt enkelt tränga mig ändå. Frågar folk i kön och tar mig fram tvärs över kön och kommer fram i skaplig tid. Som väntat så frågar ingen efter min returbiljett som jag tvingades att ändra.
Bagaget är inte med på bandet, men vad hade jag kunnat vänta mig på denna resa. Vi är ju helskinnade framme och det är ju det viktigaste.
Men jag har verkligen insett att inte många tar hänsyn till att man reser med barn. Iallafall inte på vår resa. Fram med armbågarna och slå sig fram! Det är mitt råd till den mamma som ska resa med barn! Nu har jag lärt mig.
Pingback: Redo för shopping | Bahamasblogg