Ut i Atlanten

Min son har upptäckt revet här ute! Och jag höll på att inte få in honom på torra land igen.

Jag har länge längtat efter den här dagen då han nu har blivit så duktig på att snorkla (med simpuffar) att han inte behöver lyfta upp huvudet hela tiden. Det började med att våra två goda vänner ifrån England skulle följa med mig och barnen till stranden. Atlanten bjöd på en silkeslen yta och kristall-klar sikt. Sonen gav sig ut som han brukar och vi andra också. Vi simmade ut till några undervattensklippor där det fanns lite fisk och då var det precis som om det gick upp ett ljus för 4-åringen: Det finns mer där ute!

-Mamma, jag vill bara simma dit också… och dit… och dit … och dit… Han fullkomligt njöt av att simma omkring bland fiskarna och det var omöjligt att få upp honom.

Efter en hel timme så sa han till slut:

-Nu är jag trött, och han gick med på att simma in till stranden igen.

Han vilade i en kvart och sedan var det bara att ge sig ut igen. På med simpuffarna och så gav vi oss ut igen.

Jag som hade längtat efter det här men nu är jag inte säker på om jag gillar läget. Han får naturligtvis inte ge sig ut själv och vi kommer alltid att ta någon flyt-anordning med oss. Samtidigt som jag är glad att han har blivit så duktig så känns det mest som om jag vill skrika:

Hjälp, min son är ute och simmar i Atlanten!

Inte gjorde det saken bättre att han efteråt förklarade för mig var han kom ifrån:

-Mamma, vet du en sak?
-Nä, vaddå?
-Jag kommer ifrån havet. Precis som Pappa.

Vill du se fler bilder på undervattenslivet och den dykande pappan så finns det här.

This entry was posted in Dykning och snorkling, Ö-liv. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


*