Alltså, det här med barnens påhitt… Man slutar aldrig att förvånas.
I morse vaknade jag kl 5 av att det var något konstigt ljus i köket. Inte ett ljud hördes. Jag tittar ut i mörkret och ser att barnen, båda två, sitter och ritar! Sonen använder en ficklampa för att se vad de ritar och dottern har satt på sig sin Dora-ryggsäck! De säger inte ett ord.
-Gå och lägg er, säger jag med sömnig röst.
-Nää, vi vill rita, blir sonens svar.
Jaa, uppenbarligen.
En annan dag i förra veckan vaknade jag i samma tidiga, becksvarta tid. Denna gång är alla lysen i huset tända och jag hör små snabba steg som springer kors och tvärs i huset. Inget annat än steg som liksom stampar lite extra i golvet. Stegen springer in i ett rum och så blir det tyst. Sedan springer stegen in i ett annat rum och så blir det tyst igen. Så där håller det på. Några minuter senare kommer dottern och kryper ner i sängen, antagligen för att hon störs av sonens udda syssla och alla tända lampor. Vi somnar. Vaknar igen och allt är tyst, alla lampor är fortfarande tända och sonen ligger tvärs över sin säng och sover som en stock. Inte undra på. Det är skoldax och han vill inte vakna.
När jag väl har fått upp honom och jag är i färd med att laga gröt till frukost så säger sonen:
-Mamma, du har uppfört dig såååå bra nu så nu ska jag låta dig lukta på min kaka!
Seriöst generöst!
