Saknaden

Vi saknar Bahamas på ett sådant sätt att vi vill kunna vara där ibland när Sveriges kalla vindar blåser igenom märg och ben. Men vi vill kunna komma hem lika snabbt till familj och vänner och allt som är bättre i Sverige.

Jag saknar inte spindlarna som bet mig eller de flygande myrorna som anföll mig på kvällarna. Jag saknar inte strömlösheten under somrarna. Jag saknar inte otryggheten att leva med barn på en ö utan läkare. Jag saknar inte allt som rostar av den saltiga och fuktiga luften. Jag saknar inte att putsa fönstrena en gång i veckan om jag vill se ut. Havets vindar är både bra och dåliga. De salta, fuktiga och rena havsvindarna är skonsamma mot luftvägarna men mindre skonsamma mot cyklar och tekniska prylar. Jag saknar inte den ständiga solkrämen.

Min dotter saknar huset.

“Jag vill åka tillbaka till det där huset där vi brukade bo på Bahamas” säger hon och så sitter hon och tittar på bilder. Det är hjärtskärande men ändå vet jag att hon skulle sakna många andra saker som hon har vant sig vid här i Sverige. Hon älskar att sova över hos mormor, till exempel. Det kan man ju inte på Bahamas. Hon trivs bra på dagis här också och det finns ju inte heller på Bahamas.

Sonen älskar skolan här i Sverige och blir galen när han måste vara hemma om han är sjuk. Han längtar inte till Bahamas lika mycket eftersom han har minnet av den stränga fröken färskt i minnet. Men allt det andra saknar han förstås lika mycket som vi andra. Man kan inte få allt.

Det är mycket som inte går att sätta ord på.

Jag saknar vågornas brus och dån och den sammetslena sanden. Att på sätt och vis vara utlämnad till naturen på ett sådant sätt att man var begränsad till havets blå band på nära håll. Att slippa kommersen, shopping och ha-hysteri som man så lätt rycks med i. Att slippa trafik. Att känna igen människor och hälsa på alla man möter. Att leta snäckor och drivved att göra något trevligt av. Att gå vår lugna gata och fundera på åt vilket håll man ska gå för att komma till lä-sidan. Att öppna kokosnötter. Att höra palm-bladens rassel före en storm. Att se kraften i vågorna på surfarstranden. Allt på så nära håll men ändå så mycket så ofantligt långt bort.

Jag har förändrats. Bahamas har förändrat mig till det bättre. Men jag är tacksam och glad att vi nu lever i Sverige även om våra tankar ofta tar oss tillbaka.

Vår gata… Svänger du till höger så kommer du till Atlanten. Svänger du till vänster så kommer du till Sea of Abaco.

På något sätt så tror jag att vi alltid kommer att bära känslan av stranden med oss. Denna ständigt föränderliga, härliga, mäktiga, inspirerande och rogivande plats. Denna Atlant-strand kan bjuda på alla motsatser man kan tänka sig. Orkan-vindstilla, sandigt-klippigt, rent-skräpigt, härligt-förfärligt, tryggt-farligt, mörkt-ljust…

This entry was posted in Familjeliv och vardag. Bookmark the permalink.

One Response to Saknaden

  1. Anne-Marie says:

    Jag trodde din blogg hade försvunnit eftersom jag provat ett tag och bara fått ett meddelande att någon slags “data base” inte fanns.
    Bahamas liknar Hawaii väldigt mycket. Jag saknar faktiskt inte alls Hawaii – många liknande “problem” som du berättar om. Visst vore det bästa att kanske kunna bo på flera platser som är bra på olika sätt.