Nu är det krig i kokosnöt-landet.
Maken hade lovat någon att ta en kokosnöt ifrån vår trädgård i tron om att det var personen själv som ville ha en kokosnöt. Så var inte fallet. Nötterna var till medlemmar i den mycket exklusiva, privata golfklubb som maken jobbar på.
Såå… Det knackar på dörren och mannen förklarar sitt ärende:
-Hej, din make sa att ni hade massor av kokosnötter, får jag ta några stycken!
-Njjaaaa, jag vet inte hur många vi har kvar, säger jag och börjar redan svettas. Svensk som jag är kan jag inte säga nej nu när maken har lovat ut kokosnötter. Kokosötterna är ju en stor del av barnens och mitt dagliga pyssel. Vi öppnar dem, dricker vattnet, drar av fibrerna till planteringsprojekt och vi gör roliga saker av skalen.
-Jag tror inte att vi har så många kvar, svarar jag och önskar att jag kunde trolla bort en hel kokospalm.
-Jag ser några stycken, jag vill behöver bara fem, säger mannen!
Så vi står och ser på medan mannen tar de bästa som finns kvar. Alla andra är bruna och duger inte till att äta eftersom de troligen snart sätter rot istället.
Allt går snabbt och han hoppar in i företagets Landrover och åker till den exklusiva klubben med våra kokosnötter! Efteråt önskar jag att jag hade sagt rakt ut att han minsann fick hitta kokosnötter någon annanstans. Men det sa jag inte.
Hela incidenten kan tyckas verka löjligt bagatell men tänker man efter lite så betyder fem kokosnötter mycket för oss. Barnen och jag har ett ganska begränsat urval av aktiviteter att sysselsätta oss med eftersom vi bor på en pytteliten ö och inte kan åka till lekparker, bibliotek, busfabriker, öppna förskolor eller ens hälsa på våra nära och kära och leka lite. Naturligtvis har vi världens störta sandlåda och vågmaskin ett stenkast ifrån huset, men jag lovar att det är inte roligt varje dag. Att öppna kokosnötter är en aktivitet för oss som vi kan sysselsätta oss med och som barnen tycker är roligt.
Jag är inte arg på maken heller, för han trodde väl inte i sin vildaste fantasi att vi har öppnat nästan alla kokosnötterna som förut låg där som ett obestiget berg. Det som jag egentligen är arg över är att den exklusiva golfklubben har flera hundra kokospalmer. Vi har två. Skillnaden är att de hugger ner sina kokosnötter, så att de aldrig hinner utvecklas till färdiga nötter, eftersom de inte vill att någon ska få en nöt i huvudet. Ganska förståerligt, men då ska de ju inte komma och fråga oss efter nötter heller. Vi måste ju också gå och akta oss för att få nötter i huvudet, om vi nu vill ha nötter att äta!
De får väl sätta upp lite skyltar vettja! “Beware of falling coconuts” och så kan de gå där och äta kokosnötter på golfbanan.
Det vore också en sak om någon kom och frågade efter en nöt för personligt bruk, då delar jag mer än gärna med mig. Det skulle vara väldigt trevligt att få besök och sitta på uteplatsen och dricka kokosvatten och äta kokoskopra med någon trevlig besökare. Nu har våra nötter blivit nyttjade av annat folk som säkert inte hade vett att ens ta tillvara på kopran.
Nu är slutet gott ändå, för jag har sett att det faktiskt hänger en hel klase på en av palmerna som snart kommer att ramla ner.
Hurra! Länge leve palmerna!
