Om ungar som stjäl Snickers

Jag vaknade i natt klockan tre. Jag hörde en duns, trodde jag. När jag nästan hade somnat om så hörde jag det igen. Det var definitivt en dov duns. Jag gick jag ut i köket och där var det becksvart och tyst som i graven. Jag tittade ut genom fönstret och funderade på vad det kunde ha varit som dunsade.

Jag tog en ficklampa och lyste in i barnens rum. Och där…

Där ligger sonen (4 år) i mörkret och smaskar på två Snickers! Va ända in i baljan? Han låg där och fnissade och åt så mycket han orkade för han förstod ju att natt-snasket hade upptäckts.

-Gå och lägg dig, fick jag ur mig medan jag hävde ett inre skratt. Det var svårt. Två halvätna Snickers fick återvända till kylskåpet.

Vi gick till sängs igen, och jag tror att natten fortsatte normalt.

Vid frukostbordet fick barnen ett anfall av konstiga “jag-vill-attacker”. Utan att jag visste ordet av så klättrade sonen på bänken för att han absolut skulle ha tag i ett rosa nagellack att måla naglarna med.

-Jag måste måla naglarnaaaaaaa, skrek han.

Detta samtidigt som dottern (2 år) hade förflyttat sig in på toaletten och stod och tjöt för att hon inte fick ta en rakhyvel och raka sig i ansiktet.

En helt normal frukost.

Vi gick ut och brände energi i Grabbers pool.

Det blev lunchtid och turisterna underhöll igen. Kolla in damen i sarong.