Man ska skratta i vansinnet

Formaliteter.

Ska man bosätta sig på Bahamas så får man sätta sitt tålamod på prov när det gäller formaliteter. Jag är gift med en Bahamansk man så jag har rätt att få bo och jobba i det här landet. Men, jag är lång och blond (i och för sig solblekt blont men det tror ju ingen på) så jag passar definitivt inte in i den fysiska bilden på en Bahamas-bo.

Så, ofta är det kört innan jag ens har fått öppna munnen.

Hur som helst, efter en uppsjö av formaliteter och ogiltiga svenska dokument (enligt dem) så fick jag äntligen beskedet att jag ska få komma och hämta mitt uppehållstillstånd. Så jag tog båten till huvudön och gick och hyrde en bil och körde halvtimmesvägen upp till immigrations-kontoret. Denna man av immigration är väl medveten om att det tar en hel förmiddag att ta mig dit, jag har varit där ett otaliga gånger förut.

Jag har betalat mina 250 dollar för länge sedan och varit på intervjuv och lämnat in papper efter papper och varje gång jag kommer dit så är det alltid något nytt som ska kompletteras. Det verkar som om de hittar på nya regler varje gång om vad som ska tas med. Med idag, IDAG, ska jag äntligen få det.

Mannen räcker mig ett stort kuvert och jag drar ut ett diplom-liknande gult papper med lite formalitet-text och en guldstjärnig klisterlapp längst ner i högra hörnet. Någon har klistrat fast mitt foto uppe i vänstra hörnet och vid första anblicken ser det ut som om klistret inte riktigt ville fästa så att någon har tuggat lite med sina tänder där (ser det ut som) för att det skulle fästa. Det ser förskräckligt ut, min son skulle kunnat klistra fast det här bättre. Jag känner en skrattsalva som väller upp ifrån magen bara för att det verkar så löjligt. Det är inte läge att börja skratta hysteriskt när man får förmånen att mottaga ett sådant här diplom i tålmodighet. Då ska man tacka och ta emot och säga “Thank you, Sir”

– Så jag tackar och frågar om det här var allt? Jag funderar på hur jag ska kunna resa med detta diplom på något smidigt sätt, har de ingen plånboks-variant?

-Ja visst, svarar mannen, det var allt. Vill du ha en stämpel i passet så får du ta med dig detta papper till immigrationen i Freeport så fixar dem det.

-Jaha… svarar jag.

-Ja, säger mannen, och vill du ha ett litet plastkort så får du ansökningshandlingarna till det här och ger mig nya ansökningshandlingar.

-Jag kan fylla i dem nu, svarar jag och tänker att jag ska slippa göra resan igen för samma sak. Men då svarar mannen att jag måste ta nya passfoton, skriva ett “request letter” samt gå till posten för att skaffa en ny postcheck till dem på 125 dollar.

Jag visste det! Det tar aldrig slut. Jag har pratat med denne man i telefonen igår och det hade ju varit sunt förnuft att tala om det för mig så att jag hade kunnat ta med mig allt det nya och ge det till honom på samma gång. Men så går det inte till. Inte på Bahamas.

Nåja, jag är laglig iallafall.

Jag sätter mig i bilen och åker till Marsh Harbor igen. Jag tittar på mitt “diplom i tålmodighet” som jag just har fått, och inser att de har skrivit mitt namn fel. Av någon anledning har de skrivit mitt namn som ogift tillsammans med mitt rätta efternamn. Så har jag aldrig hetat. Och mitt ogifta namn har jag inte använt på 6 år. Sedan ser jag att det är tomma rader längst ner på diplomet. Garanterat är det någon som har glömt att skriva under och datera hela härligheten. Formaliteter… Vad betalar jag för egentligen? De kan inte skriva mitt namn rätt, de kan inte skriva under pappret, de kan inte ge mig info om mer ansökningar och de kan inte ens klistra fast mitt foto snyggt med lite skapligt lim. Och så vill de ha mer pengar!

Jag bestämde mig för att resten av dagen skulle bli rolig och bra och det blev den. Jag hade skitkul inne på banken där jag hade ett bokat möte med en bank-kvinna. Jag vet inte hur det kunde bli så roligt men både hon och jag skrattade gott åt ingenting inne på ett fult bankrum utan fönster. Det började med att hon frågade om jag ägde något fordon på vår ö och jag svarade att jag hade en cykel. Myrorna åt upp godiset som låg i en skål på skrivbordet och hon bad om ursäkt för att myrorna gjorde så. Jag sa att det gjorde ingenting för jag är ganska van med myror i maten men just nu var jag ändå inte så sugen på godis med myror på. Kanske senare om jag blir riktigt hungrig!

Jag åkte vidare ut på mina ärenden, glad i hågen, och så hände det något pinsamt. Jag fick ett så kallat “blond moment”. Jag stod där och försökte låsa upp den hyrda bilen med knappen på nyckelknippan. Jag tryckte och tryckte och inget hände. Bilen förblev låst. Jätte-låst. Jag tänkte att nu ska jag behöva gå hela vägen tillbaka till biluthyrninsfirman och säga att det här tänker jag inte betala för när jag inte ens upplåsningsknappen fungerar. Jag tryckte på knappen i flera vinklar, hårt och löst, men bilen envisades med att vara låst och jag kom inte in i bilen. Jag stod säkert där i en minut och fifflade i min osmarthet med knapparna på nyckelknippan. Då körde det förbi en gammal man på parkeringen som vevade ner rutan och hojtade glatt:

-Stoppa in nyckeln i låset och vrid om!

-Ha ha.. ja visst ja, så kan man också göra, hojtade jag tillbaks och skrattade åt min egen urbota dumhet. Pinsamt!

Är man blond så är man, solblekt eller inte, spelar ingen roll tydligen.

This entry was posted in Familjeliv och vardag, Skratta lite. Bookmark the permalink.

12 Responses to Man ska skratta i vansinnet

  1. Karro says:

    Men det later ju som i Grekland och alla de dar papper som behovs. Alltid ar det nagot papper som saknar. Jag funderade ett tag att liksom scanna in alla papper som vi har pa vart hemkontor och sen nar man aker ivag typ till forsakringskassan tar man en lap-top och en printer med sig och vips kan man printa ut och ge direkt de papper dom vill ha. Nu har ingen lap-top sa den iden la jag ner men anda.
    Ha det bra!!!

    • Carola says:

      Ja, Grekland i all sin glans men jag har hört att det är lite krångligheter när man ska få något gjort. När jag bodde i Grekland så fick jag gå till en bank fyra gånger och prata med fyra olika personer när jag ville överföra pengar till ett svenskt konto. Det gick inte påstod de. Det gick tillslut. så klart!

  2. Ja, ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta 😉 Du får ta med dig maken nästa gång 😉 Kram!

    • Carola says:

      Ja, ibland hjälper det att ha maken med (jag har provat alla varianter) och ibland hjälper det men oftast så är då personen mer intresserad av makens rekord än att fylla i papper och de vill veta hur djupt han verkligen kan dyka och bla bla bla… ha ha. Alla vet ju vem han är och då blir det mer intressant. En gång hade jag en kvinna på immigrationen som satt och snackade om bibeln i 45 minuter! Kön utanför bara växte och blev längre…

  3. Ulrika says:

    Wow!! Jag ska aldrig mer klaga på hur krångligt och oeffektivt det kan vara här i New Orleans med papper, processer etc!
    Jag beundrar ditt tålamod! Mitt blogginlägg hade nog sett annorlunda ut efter den där dagen… hahahaha…

  4. Ulla says:

    Oavsett hur du blivit blond så kan jag intyga att dumblondinstämpel stämmer inte på dej! Litet hjärnsläpp kan vem som helst få när som helst :-)) Beundrar ditt tålamod.
    Kramar från Ulla i Motala, som numera är pensionär ( lite för tidigt men ack så skönt)

  5. Carola says:

    Tack Ulla, jag känner att det finns hopp nu! 🙂

    Så skönt för dig att vara pensionär nu. Ta hand om dig!
    Kram

  6. Monica Pizanias says:

    Det finns en jätterolig video nånstans med en tjej som går igenom ungefär detsamma, fast i ett spansktalande land, om jag hittar den ska jag vidarebefordra adressen. Här i Grekland var det rätt krångligt när jag 1967 ville ha min sjukgymnastlegitimation godkänd för att kunna jobba. Jag tror vi sprang runt till tretton olika kontor innan någon äntligen tog sitt tjänstemannaansvar.

  7. Marie says:

    Ja nu är det i alla fall gjort så nu får du vara rädd om det diplomet. Bilhistorien blev ju en rätt kul historia mitt i alla missöden så det var väl en OK day till slut i alla fall.
    Ha en fin dag.
    Marie i GA

  8. Carola says:

    Ja Marie, jag vaktar diplomet noga. Så här tålmodig orkar jag inte vara en gång till…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


*