Det var trevligt att läsa era kommentarer om vad som ni trodde var svårast i förra inlägget. Tack för det kära vänner! Innan jag talar om vad som är svårast så vill definiera “svårast”. I det här fallet så handlar det om “hur länge kan jag hålla mig kvar i posen”. Faller jag direkt så definierar jag det som svårast. Det hade ju varit smart av mig om jag hade klargjort det innan. Den posen som jag kan hålla längst blir alltså lättast.
Svårighetsgraderna handlar om förmågorna balans, styrka, flexibilitet och koordination.
Lite otippat så ska jag avslöja att nr 1 (högst upp till vänster) var helt klart svårast. Varför då? Jo, därför att jag föll pladask i vattnet och fotografen hann fånga den sekunden som jag stod sådär. Posen heter “Extended Side Angle Pose” Här behövdes alltså mer balans och koordination för att inte plumsa i. Svårigheten ligger i att man tittar upp i himlen och inte har något att fästa blicken på samtidigt som man står på en bräda i vatten. Då blir det mycket svårare för balanssinnet att jobba eftersom syn-intrycken används när vi balanserar och minsta lilla rörelse sätter brädan i lite gungning. Fötternas position (ena foten riktad framåt, andra foten riktad utåt) gjorde inte saken lättare heller. 🙂
Även bilden i mitten längst ner, blev svår av nästan samma anledningar. Det var meningen att jag skulle få ner huvudet på brädan med det blev så vingligt att det bara var att glömma det.
Bilden till höger i mittersta raden var supersvår och där handlar det mer om styrka och flexibilitet.
Lättast, helt klart var bilden till vänster i raden längst ner.
Huvud-stående på brädan var lättare än det ser ut. Jag tror att det handlar om att man har en triangel-formad understödsyta (armbåge-armbåge-huvud som de tre hörnen) Så är man van att stå på huvudet så var det ingen omöjlighet att stå sådär ett tag. Men jag håller med Bella att det ser svårt ut.
Sedan måste jag förstås kommentera de två handstående bilderna som ser nästan lika dana ut. Bilden till höger längst upp är hästlängder lättare än bilden till vänster i mittersta raden. Det handlar om underlaget. Sanden där på stranden var riktigt tjock och det gick inte att greppa underlaget överhuvudtaget, medan det går att kontrollera balansen på ett helt annat vis vid handstående på hårt, plant golv. Skillnaden kan man enkelt testa genom att till exempel stå på ett ben så länge man kan på plant golv och sedan göra likadant på en tjock madrass (jämför samma sidas ben eftersom en sida oftast är bättre på balans än den andra)
Bilden till höger längst ner (sidoplanka med ett lyft ben) kräver framförallt styrka men också lite balans.
Ska man träna på poser där man lägger kroppstyngd på händerna så bör man göra det i etapper för att inte skada sig. Beroende på hur starka handleder man har så kan det vara bra att börja med en plank-positon.
Är det också svårt så kan man sätta knäna i golvet och låta rumpan puta lite, så kan man börja på en nivå som känns ok. Man bygger sedan upp styrkan i handlederna succesivt genom att hålla längre för varje gång och sedan göra det svårare. När jag började med denna träning att stå på händer så trodde jag aldrig att jag skulle klara det eftersom jag periodvis har besvärliga ganglion i mina handleder och de kan tidvis göra riktigt ont. Men efter all denna handleds-träning i ca 6 månader så har jag inte haft ont alls på väldigt lång tid.
Här kommer en bild ifrån gårdagen då sonen demonstrerar något svårt för sina kompisar!
Hej Catti, bräd-poserna har jag inte övat på så länge alls, bara några gånger. Jag började med Yoga 2003 men det har inte varit till och från med träningen i början, bara ett par gånger i veckan högst. Nu blir det nog tre pass i veckan eftersom jag jobbar med det. Men däremot så blir det balansträning i handstående varje dag i korta pass.