Om att andas andras andedräkter.

-Va svalt och skönt det är, sa sonen under en av de gångna dagarna. Och jag kan inte annat än att hålla med. Det är som en Bahamansk vinter i Sverige på sommaren. Härligt att man kan gå ut och göra saker och till och med träna ute utan att falla pladask och försvinna i en svett-pöl på kuppen.

Min hjärna är lite Bahamas-skadad och det dröjer ett tag innan man vänjer sig. Att gå in i en affär är som en blandning av ett hallelulja-moment men samtidigt infinner sig en stark oro för att allt ska ta slut. Tänk om jag kommer hit i morgon och alla hyllor gapar tomma! (Hur skulle det se ut om allt var borta på HM eller Ica Maxi?) Jag måste köpa allt som jag vill ha nu annars är det kört! För så är det på Bahamas. Och när det är slut på Bahamas, ja då är det slut och man kan få besked om att vissa varor ska komma om två veckor, men när två veckor har förflutit och man går dit och frågar igen, ja då har de två veckorna aldrig påbörjats. Två veckor kan vara i två månader eller för alltid, det är inte så noga.

Jag ser allt med andra ögon. Vi svenskar är nog lite egna av oss. En sak jag tänker på är det här med att säga något till en främling. Vi är så livrädda för att prata med främlingar så att jag tror att orden “ursäkta mig” håller på att dö ut. Jag hör aldrig någon okänd svensk som yttrar orden “ursäkta mig”. Är man utomlands och måste komma förbi där någon står i vägen så säger man alltid “excuse me” för att ursäkta sig att man måste tränga sig emellan. Men är man svensk så ställer man sig hellre och väntar i tysthet på att folk ska flytta på sig. Svensken ställer sig hellre och tittar och försöker tala med blicken istället “akta på dig, jag vill gå förbi”. Har svensken bråttom så går man i tysthet emellan så nära… så nära att en syremolekyl nästan inte får plats. Man yttrar inte ett endaste ord när man inkräktar på någon annans omedelbara omgivning. Ska man förbi så ska man. Jag förstår mig inte riktigt på det – att man nästan hellre andas in någon annans andedräkt än att behöva säga “ursäkta mig” till en främling. Gör man så utomlands så kan man definitivt bli nedslagen.

Eftersom jag är lite förkonstigad av andra kulturer så säger jag ursäkta mig när jag måste tränga mig förbi någonstans. Då vänder sig folk om och tittar… nä glor, och undrar vem jag tror att jag är egentligen. Jag är bara någon som har insett att jag inte behöver andas andras andedräkter.

This entry was posted in Hemma i Sverige, Tankar och babbel. Bookmark the permalink.

10 Responses to Om att andas andras andedräkter.

  1. Marina says:

    Håller med, och visst är det både spännande och intressant att se saker “med lite andra ögon”!

  2. Jenny says:

    Haha!
    Precis så! Undra varför egentligen?
    En bekant till mig berättade att när han flyttade hit från USA, stod han och väntade på bussen och passade då på att försöka sig på lite småprat med damen bredvid, för så gör man hemma, vilket bara resulterade i en skräckslagen blick , inget svar, och en mycket hotfull handväska. Han blev helt paff, och undrade som många andra Varför? Vad är ni rädda för?
    Välkommen tillbaka till landet lagom! 🙂

  3. Carola says:

    Tack Jenny 🙂

  4. Victoria says:

    Hej,
    Jag undrar om det där oxå…. Drar ju fram med barnvagn sedan många år nu, och ibland även dubbelvagn.
    Jag säger ofta “Ursäkta”, “Ursäkta, jag behöver komma fram”
    Dom flesta flyttar på sig direkt, men en del titar på en som om jag inte vore klok. ( “Du, fram här??? Kunde du inte gått motsatt varv i affären så jag sluppit flytta på mig”)
    Jag blir inte klok på någon här i filmjölkslandet

  5. Spännande iaktagelser Carola.
    Jag undrar hur jag skulle uppleva Sverige efter att inte varit “hemma” på 4 år.
    Jag skulle ha otroligt svårt att inte börja småprata, tror faktiskt att det skulle vara omöjligt. Här småpratar man inte bara väder med okända utan man är ganska personlig tycker jag. Inget är liksom off topic.

    • Carola says:

      Oj det skulle kännas konstigt efter så länge!

      Själv hälsar jag hej vilt på folk som jag möter och sedan kommer jag på mig själv… visst ja så gör man inte… nähä!

  6. Eva i Aten says:

    Har det blivit så illa verkligen?
    Här i Grekland är det oxå “Signomi” hela tiden när man ska komma sig fram. Ganska vanligt också med småprat här och där med okända. Men typ “Hi, how are you today?” till någon okänd man möter på gatan förekommer ju inte. Det upplevde jag som verkligt kul och annorlunda när jag var i L.A! Fast ska erkänna att jag nog inte gillar det egentligen, det sista alltså…Men hälsar någon okänd på mig hälsar jag ALLTID tillbaka.

    • Carola says:

      Syrran höll inte med mig riktigt angående det där om att inte ursäkta sig, men vad jag menar är på det stora hela. Visst finns det folk som ursäktar sig här. Men det är en stor skillnad på här och seder i andra länder. Senast igår fick jag faktiskt en knuff av någon i affären som skulle förbi. Personen ifråga sa ingenting utan gick bara vidare.

      Undrar också hur många sådana knuffar man får i shoppingcentret i Ullared? Hmmm… jag funderar på att åka dit i sommar så jag får väl rapportera då. 🙂

Leave a Reply to Victoria Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


*