Visst är det fantastiskt att samma hav kan se ut så här.

Men idag var det alltså inte platt och kristallklart.

En sådan här dag vill man helst sitta inne och pyssla eller läsa en bok under en filt. Ja, visst har vi sådana dagar på Bahamas också.

Och det finns en anledning till att flip-flops fungerar bra i alla Bahamas-väder.

Gympa-skor skulle inte kännas så trevligt. Åtminstone så torkar flip-flopsen på några minuter.

Maken säger till sonen:

-I love you past the stars and the whole universe…

Varvid sonen blir tyst en liten stund och sedan säger han:

-Daddy, I love you all the way to where the wind starts…

Kommer man tidigt, vi snackar runt 6 eller tidigare, så ser man inga fotspår i sanden. Det är bara tidvattnets tillbakagång som har lämnat sina linjer i sanden och så förhoppningsvis så glimmar det lite här och var i olika färger och då vet man att det kommer att bli en stor påse med havsglas att ta med sig hem och göra vad det nu är man ska göra med det.

Det komiska är om man nu råkar komma samtidigt som någon annan så blir det tysta konfrontationer och märkliga beteenden, allt för att roffa åt sig så mycket som går innan den andra personen hinner före.

Senast jag var och letade en morgon kl 10 vid en strand längre norrut så kom det efter en halvtimma 3 andra kvinnor som också gick och glodde ner i sanden och letade. De tittade ogillande på mig, för jag hade ju hunnit att beta av en stor del av stranden och var redan långt före dem längs stranden. Den ena kvinnan satte raska steg emot mig och mot den delen av stranden som fortfarande var orörd. Själv låtsades jag om som om jag inte såg att hon kom närmare och plockade upp havsglas av bara farten. Kvinnan kom fram till mig och hälsade, och gick raskt vidare och stannade upp 10 meter senare och började där att beta av stranden som låg orörd.

Stöld!!!

Va sjutton tänkte jag och funderade på om jag skulle gå förbi henne igen och börja leta framför henne. Men jag kom fram till att så barnslig vill jag ju inte vara, så jag lät det vara, samtidigt som jag diskret gömde min stora påse med havsglas och snäckor som jag redan hade skördat.

Senare kom kvinnan tillbaka eftersom stranden övergick i klippor och hon stannade och småpratade lite. (Man kan ju göra så när man vet att det inte finns mer havsglas att hitta.)

-Så, letar du efter snäckor, frågade hon.
-Jaa, sa jag och tänkte att jag ljuger ju inte eftersom jag både letar snäckor och havsglas.
-Ja, de är så vackra alla snäckorna, verkligen unika, säger hon.
-Ja, säger jag och håller med om hur unika de är.

Vi står där och pratar om snäckorna och jag känner hur urbota dumt det är. Både hon och jag vet att vi båda är ute efter havsglaset (jag har ju sett hennes påse och hon har väl sett min vid det här laget) men ändå står vi och halv-ljuger om hur vi båda letar snäckor. Ha, ha, ha, och vi försöker övertala varandra om hur bra och vackert det är med snäckor (vilket det också är, men om snäckorna är guld, så är havsglaset diamanter)

Sedan säger hon avslutningsvis att de bara har 3 dagar kvar på sin vistelse här, för denna gången, och med ens så känner jag mig lättad! Hon åker härifrån och alla morgnarnas havsglas ligger kvar till mej, och alla som håller tyst om vad de egentligen letar efter.

Segern är min.

Om du har några på förstås.

Bäst att cykla lite fortare.

Det var varmt i kväll också och jag passade på att gå till stranden för att ta lite foton till ett projekt som jag jobbar på. Projektet är en liten folder som handlar om Havshjärtan (Seahearts)

Jag passade på att skriva lite i sanden…

Någon tydligen. Även här är moralen skrämmande låg ibland. Vi kom till strandkojan och någon tyckte tydligen att två långa plankor med termit-hål, var fantastiskt snygga, för de var uppdragna och spårlöst borta. Vi hade grävt ner dem väldigt djupt så att de skulle vara stabila. Dottern brukade klättra upp och sätta sig på en av plankorna och säga “Jag är starkast i världen” och nu såg hon sig fundersamt omkring och undrade vart favorit-plankorna var.

Men vi ger inte upp för det. Det handlar om överlevnad så det är bara att bita ihop och samla nya plankor.

Här nedan på bilden syns de två plankorna som dottern håller i som nu är borta.