Jag är så trött…
Ibland tycker man så synd om sig själv så att man skulle behöva en egen klagomur. Jag har inte tänkt att gå in i detalj på alla mina klaganden, för hur kul är det att läsa om? Istället skriver jag dessa ord så kan man lätt hoppa över dem om man vill.
höggravid
förkylning
evig hosta
förkylning igen
snor
massor av snor
smärtor att stå o gå
kisseriproblem
skumma synbortfall
skumma känselbortfall
Jag var hos barnmorskan igår på rutinkontroll och så säger hon i slutet av besöket:
“Jaha, men man kan säga att du har mått ganska bra under graviditeten då?”
VA? Har hon suttit och sovit eller? Jag påminner henne om vad det står i journalen och vad jag just har sagt och svaren blir:
“Ja, just det… ja visst ja… ja det också ja… ja just det du hade varit på synundersökning också…
En lite komisk observation ifrån idag är: Jag la på ett brev på en brevlåda. När vänder mig om för att gå över gatan så ser jag ett medelålders par som sitter i en bil och väntar. Mannen fullkomligt stirrar på min mage och hans läppar kan tydligt läsas: “VILKEN MAGE!!” och så glor han ännu mer.
Jo tack, jag vet!
När jag känner mig som om att det inte kan bli värre så kommer jag att tänka på en dokumentär jag såg för många år sedan. Den satte tydligen djupa spår i mig eftersom jag fortfarande tänker på den. Den handlade om en gruvarbetande familj i sydamerika någonstans, jag tror att det var i Peru. Pappan i familjen valde att jobba i gruvan för att hans mål var att bryta fattighets-trenden i familjen och kunna skicka sina barn till skolan. Han gjorde detta med vetskap om att alla som jobbar i gruvan endast lever några få år till eftersom de fick någon slags dödlig lungsjukdom. De hade ingen skyddsutrustning överhuvudtaget och kröp djupt in i gruvan och hackade med enkla hackor. Pappan kände att han blev sjukare och sjukare i lungorna men fortsatte i gruvan för sina barns framtids skull. En annan familjemedlem blev fast i gruvan när det rasade och arbetsgivaren bara ryckte på axlarna och brydde sig alls om det. Pappan gick ner i gruvan med andra frivilliga för att försöka få loss mannen, men mannen hittades aldrig.
Helt plötsligt känns mina besvär väldigt bagatell-aktiga.
Under veckan som gått har ändå lyckats med att sticka mina allra första sockor! Egentligen så gillar jag inte att sticka eftersom jag bara tappar maskor som jag inte fattar hur jag ska få upp rätt igen. Men Enzo behövde sockor till stövlarna så det blev till av restgarn som min mamma hade. Inte världesn snyggaste förstås, och en är lite större än den andra. Men de passar iallafall och de är av varmt Alpaca garn.
Mer kreativitet har det blivit av i form av haklappar. Sonen dreglar fortfarande och jag har sytt en modell små haklappar som fungerar bra så att man slipper byta tröja hela tiden.
På baksidan är det uppsugande frotte som gör att haklappen faktiskt kan sitta på ganska länge innan det blöter igenom.
Trots att även sonen är sjuk nu så försöker han att hålla ställningarna här hemma. Idag så kom det in en jätte-fluga och han viftade mot den och sa “BORT” “BORT”. Jag sa åt honom att gå och hämta en tidning och slå till den med. Han lydde snällt och började gå på flugjakt med dagens tidning. Han tyckte nog att det var lite otäckt för han kom snart springande tillbaka ifrån ett av rummen med skräck i blicken. Vem jagar vem här egentligen?
-Kom igen nu, du har ju fångat en levande ödla och ätit den, en liten flug-skrutt är väl inget?
-Mamma, sa han och överlämnade tidnings-vapnet! Därmed var jakten över.
