Det kryper eremit-kräftor lite här och var i trädgården och på gatan ibland och lite var som helst. Det är helt i sin ordning. På natten vågar de sig ut och kryper omkring på gatorna när ingen ser.
Barnen älskar dessa kräftor eftersom de oftast är ganska lugna och beskedliga i sinnet. De kryper bara in i sitt skal om de inte gillar läget och väntar på bättre tider. Om de är små kan man hålla dem försiktigt i handen och då kan de ta en promenad där på handen.
Barnen hittade en av dessa eremit-kräftor som hade ett ovanligt vackert hus. Dessutom var kräftan lite annorlunda i sinnet eftersom den inte visade någon rädsla för nyfikna barn.
Barnen tog in kräftan i huset, i en plastskål som de hade dekorerat med gräs och annat som de trodde att den skulle vilja äta. Mamman eller pappan informerades inte om detta, utan detta var barnens lilla hemliga projekt. Några timmar senare utbrister dottern:
Kräftan är borta, den är borta!
Nu får hela familjen reda på att vi har fått ett husdjur och att det har sluppit ut ur sin fångenskap. Vi letar och letar men den som har försökt att leta efter en liten kräfta i ett barn-rum fullt av leksaker förstår att det är ganska lönlöst.
Efter att vi hade slutat att leta så hittade dottern den hängandes på duken till ett bord. Slutet gott för den lilla krabaten.
Han fick kräla ut till friheten i trädgården.
