Vi svenskar är speciella. Speciellt när vi stöter på varandra utomlands. Jag träffade en svensk tjej häromdagen som vanligtvis bor i huvudstaden på Bahamas och hon var nu på semester på vår ö. När vi båda förstod att den andre var svensk kramades vi nästan av glädje! Vi båda hejdade oss innan vi trodde att den andre hade förstått att man verkligen hade tänkt att kramas. Kramas. Pinsamt att vi båda hejdade oss. Kom igen. Vi är svenskar, inte kan vi väl krama en främling! Hade vi varit sydeuropeer med gemensamt ursprung så hade vi pussats på kinden för länge sen.
Hade tjejen och jag varit de enda passagerarna på en buss hemma i Sverige så hade vi inte sagt hej, inte tittat åt varandra och antagligen suttit så långt ifrån varandra på bussen som möjligt. Vi hade definitivt inte haft en tanke på att kramas!
Ha ha! Jag haller med dig. Forra helgen var vi och taltade i Yosemite National Park, nar vi stod i ko for att vara “volunteers” for att hjalpa till att plocka upp skrap langs stigar sa hor jag svenska roster precis framfor mig. Jag utbrister glatt, “ah, vad lustigt att hora svenska har!” De tyckte visst ocksa det och vande sig om men sen kom vi liksom pa oss att det inte var riktigt nagon mening med att fortsatta vara entusiastisk, var och en tillbaks till sina egna aventyr 😉 Fick i alla fall reda pa att killarna var “rock climbers” och hade rest hela vagen fran Sverige for att klattra i Yosemite! Haftigt!